Hovets vetande om – En musikalisk betraktelse genom tid och rum

Man hör ibland uttrycket att vara på lyran. En lyra är som alla vet ett musikinstrument som påminner lite om en harpa. En harpa kan även vara en person av det täcka könet, måhända med en något bestämmande personlighet. Men vad händer om harpan blir på lyran? Jo, om och när det täcka könet träffar samman med det otäcka, kan skön musik uppstå, åtminstone om otäckingen är en driven harpolekare.

Då bär det sig ofta inte bättre än att det blir små änglar som upphäva sina väna stämmor till att prisa livet och skönheten. Huru ofta har vi inte kunnat höra dessa ljud såsom himlatrumpeter höja sig mot den enkla bostadens ekboaserade väggar och stuckaturtak. 

På ett helt annat, men ändå likartat, sätt förhåller det sig med skönsången i Convivierordens festsalar. Där skälver de mörka bastonerna från högstämda bröder till orgelns mäktiga dån, medan den flytande fröjden fördelas i klingande kristall. På detta sätt och endast på detta sätt förmår anden att förflytta sig till de eteriska fält vilka äro hemvist för Coorbrödernas innersta önskningar och förhoppningar. Och på detta sätt genomkorsas rymderna av de höga idealens musikaliska speglingar – kanske i rubinrött, eller kanske mer ofta i den svagt gyllene färg som bara de allra dyrbaraste diamanterna bära. Så utsökt sublim kan brödernas unisona körsång vara. Eller som skåningen säger: Det låter för rälit.

 

© Convivierorden – 5 dec 2009