Hovets vetande om – Adel, Munkar, Borgare och Bönder

Adel,

ett av lagstadgade, ärftliga företrädesrättigheter gynnat stånd, som mer eller mindre utvecklat funnits i alla den gamla världens länder. Ursprunget är det ökade inflytande, som stor rikedom, tjänst hos härskaren eller egna bedrifter skänkte en man, varav även glans spreds över hans söner. Särskilt medförde i äldre samhällen krigar-yrket en särställning. I Alsnö stadga år 1279 bestämdes att var och en som gjorde krigstjänst till häst, skulle vara fri från skatt. Det uppkomna krigarståndet kallades frälset. En iögonenfallande särställning i fråga om seder, dräkt och beväpning erhöll frälsemannen genom det redan tidigare i Sverige införda riddarväsendet. Stor skillnad rådde mellan högfrälset och det fattigare lågfrälset, som föga skilde sig från bondeståndet, till vilket en frälseman återgick, om han ej kunde fullgöra den föreskrivna vapentjänsten.

Munk, 

(lat.V.monachus, af grek. monachos, som urspr. betyder ensam, allena), inom den romersk- och den grekisk-katolska kyrkan en person (man), som i gemenskap med likasinnade lefver ett efter ”regler” ordnadt världsförsakande religiöst lif. Munkarna bilda ej, teoretiskt sedt, ett tredje stånd bredvid klerker och lekmän; antingen äro de prästvigda och höra till clerici eller icke prästvigda och höra till laici. I verkligheten ha de emellertid tillkämpat sig ställningen som ett faktiskt särskildt stånd; på dem hvila till stor del den katolska missionen, kärleksverksamheten, skolundervisningen och den högre vetenskapliga odlingen; utan dem skulle katolska kyrkan icke kunna bevara sin makt öfver folkens breda lager.

Borgare, 

i egentligaste mening den, som på grund af burskap (se d. o.) idkar handel eller näring i en stad. Vanligen menas dock med detta ord en person, som för egen räkning driver handel eller handt-verk, och stundom betecknas därmed stadsinvånare i allmänhet. Sammanfattningen af borgarna i en stad kallas borgerskapet, i motsats till dem, som ej idka, borgerlig näring. Under ståndsperioden utgjorde borgarna ett särskildt riksstånd, borgarståndet, som skilde sig, utom genom sin sysselsättning, från bondeståndet därigenom, att det var bosatt i städerna, och från adels- och prästestånden därigenom bl. a. att det ej var befriadt från utskyldor och besvär. I mycket vidsträckt mening sättes borger1ig (civil) i motsats mot kyrklig. I den klassiska forntiden fanns ej något borgarstånd i motsats till andra stånd; i städerna (grek. po’lis) utvecklade sig inga ståndsolikheter; hvarje fri man var ”borgare”, d. v. s. medborgare (grek. poli’tes, lat. civis) och hade i större eller mindre mån andel i stadens styrelse.

Bönder,

Bonde, person, bosatt på landsbygden med jordbruk som huvudsaklig förvärvskälla; urspr. gemensam benämning för större såväl som mindre jordbrukare i motsats mot stadsbo. I inskränkt bemärkelse betecknar B. jordbrukare, som äger eller själv brukar så mycken i mantal satt jord, att han därav har sin utkomst, alltså hemmansägare eller arrendator i motsats mot å ena sidan godsägaren och å andra sidan jordbruksarbetaren, torparen, drängen. Under antiken existerade icke någon skarp skillnad mellan stad och landsbygd, emedan jordägarna ofta bodde i städer. Emellertid fanns såväl i Grekland som i Italien en jordbrukande befolkning, och Rom var från början en agrarstat. Då emellertid de förmögnare klasserna, särskilt aristokrater och köpmän, placerade sina kapital i jordegendomar, kommo jordbrukarna ofta i ett starkt beroende av dessa. Ofta nedsjönko de i ett slags livegenskap eller måste lämna sin jord, vilken sedan sköttes av slavar. Under den romerska republikens sista tid uppstod en särskild jordbrukarklass, coloni, vanligen rekryterad bland frigivna slavar och f d soldater, vilken blev starkt beroende av de stora jordägarna eller staten. Samtidigt med denna utveckling kom den antika världen i beröring med germanerna, som under århundradena närmast e. Kr. utbytt boskapsskötseln mot jordbruket som huvudnäring.

 

© Convivierorden – 29 maj 1985